För en vecka sedan dök detta besked upp i min hall. 3000 euro från Svenska Folkskolans Vänner! Jag gjorde femton segergester, gick till Systembolaget med ett brett leende, köpte bubbel med ett lika brett leende och promenerade sedan iväg till en vän. Där dracks bubblet!
Tack SFV!
I onsdagskväll när jag klev in i min hall låg ett brev från Oskar Öflunds stiftelse och väntade på mig bland skorna på golvet. Jag svalde och gick på toa eftersom jag var kissnödig. Och där låg det där brevet på hallgolvet och tittade på mig. Det måste öppnas nu, tänkte jag där jag satt på toalettstolen. Här ska inte väntas en sekund till! Jag sträckte mig efter det, slet upp det och kunde lättat konstatera att de är med mig. Tack Oskar Öflund.
Jag inser själv att det här lite neurotiska förhållandet till den ovissa framtiden och ekonomin är ocool.
För övrigt gläds jag åt att fler och fler röster om jämställdhet och feminism i höjs i Svenskfinland. Senast idag ger Karin Hautamäki sin syn på saken på De Ungas Akademis blogg.
Rättvisa är nästan det viktigaste jag vet. För mig är rättvisa det att man försöker ge individer likadana möjligheter. Då måste vi tänka på strukturer. Bara genom att ändra strukturer, som känns så självklara att man oftast inte tänker på dem alls, kan vi skapa en lite bättre värld, i vilken man får bli vuxen och människa på egna villkor. Utan att påverkas av hur andra säger man skall vara, vem som får synas och varför, utan att man i tidningar och medier osynliggör kvinnor. Medierna som omringar oss och som ingen av oss kan undvika kryllar av exempel på orättvisa.
Det här skriver jag under på. Tänk att vi lever i strukturer där rättvisa och demokrati inte innefattar alla.
En mycket intressant poäng som Hautamäki inleder sitt inlägg med är den att det som händer i skolan är en spegling av hela vårt samhälle. Jag tyckte själv att detta var hisnande då jag började läsa till lärare, ja kanske rentav osant. Det vore ju enklare för en lärare om det inte var sant. Men efterhand som jag observerade klassrummet jag praktiserade i, seminariesalen jag var student i och slogs av det ena minnet efter det andra från min skoltid började jag förstå.
Jag avrundar denna lördagseftermiddag med Ines genom att sörpla lite öl och läsa Jörn Donners anteckningar om Mannerheim. Det är ett himla skönt och charmat flyt i texten så öl passar riktigt bra till.
EDIT: Öl passar bra till denna läsningen av den anledningen att det mitt i alltihopa kan dyka upp rader att förvånas över. ”Fältsängen lämpade sig inte för knull, om man inte var akrobat” (s.46) men då känns det relevant på så vis att det handlar om Marskalken i fråga. Exakt hur Donners egna kärleks- och sexliv kommer att vara poängfullt i anteckningarna om Mannerheim vet jag inte. Hur om helst skriver Donner följande om året 1952 då OS pågick i Helsingfors och han själv var på resa till Berlin.
Jag hade etablerat kärleksförhållande med en ung studentska. Jag skrev från Berlin till henne att jag älskade henne. Under årens lopp blev det många brev till alltför många kvinnor med liknande försäkringar. Det gick inte att säga, vilket jag bort göra, med Brecht att kärlek varar, eller så varar den inte, denna eller någon annan dag. Hon var bra att knulla med, åtminstone till en början. Jag var osäker och dålig att knulla med, åtminstone till en början. (s.71)
För den som läst Jörn Donner innan är detta väl intet nytt under solen.
Det går undan nu och jag vill mest bara säga att jag saknar dig. Jag väntar spänt på besked om stipendier jag sökt. Det är lite som att sitta i en båt som far fram på höga, breda svallvågor. Det känns bra men vissa stunder lite väl spännande. Ska det blir storm eller ska vi alldeles strax glida in i en vik där vattnet ligger lugnt och blankt? Tjänstledigheten är beviljad för hela höstterminen vilket betyder att jag ska få tid att skriva. Bara, bara skriva. Men det eviga dilemmat stavas ekonomi. Kanske står jag där med tom pengapung i september och tittar ledset ner i marken. Eller, just så ska det inte gå.
Hur ska det gå? Det måste gå.
I väntan på att allt detta ska falla på plats jobbar jag mig systematiskt mot betygssättning och sommaravslutning. Alla håller tummarna.
Anna
Kvinnan som undantag, mannen som norm. För vissa är det ett irritationsmoment att det finns sådan som jag som ”gör en grej” av det här medan det för andra är upprörande att vår verklighet ser ut på det här viset. Men ytterligare ett exempel på hur detta tar sig är uttryck är statistik som finns på den finska Utbildningsstyrelsens hemsida. Jag tittar på statistiken över behöriga pedagoger och rektorer och får ett sådant där förbryllat ansiktsuttryck med dubbelhaka och veck i pannan när jag ser att det längst ut finns en kolumn med rubriken ”kvinnor”.
De första kolumnerna är befattningar som bland annat rektor och lektor. Näst sist kommer en kolumn för ”alla sammanlagt” och efter denna alltså ”kvinnor”. Detta är mycket märkligt, ja rent av fel. Att lägga fram statistik på det här viset upprätthåller mannen som norm. Den som är intresserad av sätta sig in i det här med könsuppdelad statistik kan exempelvis läsa i SCB:s publikation Könsuppdelad statistik – ett nödvändigt medel för jämställdhetsanalys (se med fördel på sidorna 36 och 63). I den framkommer poänger som att osynliggörandet av ett kön i statistiken gör att det som synliggörs uppfattas som problemgrupp. Undantaget, icke-normen.
Och på tal om det här med statistik och undersökningar som visar på skillnader mellan exempelvis kön kommer jag osökt att tänka på den intressanta elevenkät som Utbildningsstyrelsen i Finland har utfört. Den som visar att pojkar finner historia och samhällskunskap i skolan mer intressant än vad flickor gör. Däremot presterar inte flickor sämre i dessa ämnen. Undersökningen visar dock att prestationerna ser olika ut i finskspråkiga och svenskspråkiga skolor och även att föräldrars bakgrund spelar roll för hur eleverna lyckas.
I YLE Nyheternas inslag om detta lämnas skillnaderna mellan flickors och pojkars intresse därhän efter att det konstaterats att resultaten inte skiljer sig mellan könen. Jorma Kuusela, forskare på Utbildningsstyrelsen, tycker att vi kan vara nöjda med hur eleverna presterar men vill däremot problematisera det faktum att det ser olika ut beroende på finska och svenska skolor samt föräldrars utbildningsbakgrund. Jag håller med om att det är viktigt att problematisera detta, rejält.
Men det är inte mindre viktigt att fundera över varför intresset för ämnet skiljer sig åt mellan flickor och pojkar. Hur kan det komma sig? Jag är själv allt annat är förvånad och den som följt Projekt Ines en tid förstår säkert också varför jag inte är det. Historien och historieskrivningen genomsyras av androcentrism. Kvinnorna är bifigurer och undantag. Männen innehar huvudrollerna och sitter på makten. Självklart är det mer inspirerande för pojkar att ta del av historia och samhällsliv när det ser ut på det här viset.
När jag har läst Stig Dagermans novell Att döda ett barn med elever har det alltid uppstått en diskussionen kring barnet, vars kön aldrig avslöjas i texten. Är det en pojke eller flicka? Det intressanta är att flickor generellt säger att hen är en flicka och för pojkarna är barnet en pojke. Även jag själv minns att jag vid första läsningen var helt säker på att barnet var en flicka och att det stod svart på vitt i texten. Men det står ingenstans. Och visst är det intressant dels (förvisso baserat på min spontana ovetenskaplig kvalitativa studie) att vi identifierar oss med vår egen könstillhörighet och dels att könet är otroligt viktigt för oss.
Det framkom även då jag för några veckor sedan läste Jonas Hassen Khemiris novell Oändrat oändlig (ur Invasion) med min nuvarande etta. Vi får inte reda på ”jagets” och ”duets” kön vilket gjorde att största delen av tiden när vi diskuterade novellen gick åt till att spekulera och reda ut det här. Några elever löste smågruppsamtalet genom att sätta könsneutrala namn på karaktärerna. ”Vi kan inte diskutera novellen annars”, förklarade de.
Kön är helt klart viktigt för oss och just därför måste vi problematisera vår syn på kön och makt.
Igår var det den internationella kvinnodagen. I dag är jag kanske redo att prata lite om den. Igår var jag det inte. Kvinnodagen irriterar mig, för att den behöver finnas. Och det som irriterar mig ännu mer är att vissa utropar sådant som ”glaaad kvinnodag” och pratar om att män ska ge blommor till sina kvinna. Sedan ska kvinnorna le och vara glada resten av året. På männens dagar.
Projekt Ines handlar om att synliggöra kvinnor, berätta kvinnors historia, visa att det finns sådana. Visa att den historia som skrivits är om män, att ordet historieskrivning genomsyras av mäns perspektiv, mäns berättelse, mäns liv och verk. Där det står ”historia” finns med andra ord tillägget ”om män”. Om man tittar noga. Historia (om män). Så står det. Androcentrism, sammanfattningsvis.
Någon kanske känner att jag tjatar men upprepning tycks vara på sin plats. Detta om att mannen är norm. Förändringens vind är långsam och liksom sval, känner jag och många med mig. Därför kan det inte kallas tjat. Den som känner att detta är tjat behöver tänka några varv till och återkomma, börja lyssna på vad som faktiskt sägs och nyfiket fundera på om det kan vara så att det som känns tjatigt egentligen är något känsligt och obekvämt. För det som är trist är inte kul. Det är inte roligt att inse att man tillhör gruppen som är underordnad, att den förknippas med svaghet och att man i ”min” grupp lättare får offerrollen. Och det kan knappast heller vara en schlager att inse att man ingår i gruppen som förknippas med våld och att man i ”min” grupp lättare beblandas med förövare och onda typer.
Ines gör mig allt som oftast glad men om jag ska vara ärlig ligger det till på det viset att jag flera gånger om känt sorg över det här projektet. Det ligger en sorg och skaver. Varför ska jag behöva göra det här, gråter jag. Varför har vita män dundrat runt och sedan skrivit historien om vad de gjort, undrar jag och stampar ilsket i marken. Det är för f-n många andra som också skrivit historia, skriker jag! Ja, fast den har ju inte skrivits ner, fräser jag sedan.
Alla anses inte lika värda. Det är det som är problemet! Det finns en norm. En norm som sätter vissa i centrum medan andra puttas undan och blir ”de där andra”. Det är det som är problemet! Okej, att vi inte smetar tuggummi i håret på varandra. Det är en bra norm. Men nu pratar jag om den dåliga. Den om mannen. Det är den som är problemet!
För mig är kvinnodagen mer obekväm än de flesta andra dagar av den orsaken att det är dagen då vi ska uppmärksamma P r o b l e m e t. P a t r i a r k a t e t. Den dagen ska vara obekväm, för det handlar om trista grejer, och det finns all anledning att just denna dag se över jämställdheten. Hur går det riktigt med den? Har det hänt något sedan sist, sedan 8 mars förra året. Går det framåt och vad tyder i så fall på det?
Det går ju framåt, säger någon muntert. Ja, det har ju hänt mycket de senaste femtio åren, instämmer någon annan och ger exempel. Nu är ju faktiskt en del pappor hemma med barnen, de diskar och lagar mat också. Och Finland hade ju en kvinna som president i tolv år. När de där exemplen inte längre är just exempel och undantag då kanske vi kan börja snacka jämställdhet. Vi tar små små steg, men de har inte tagits för att man lutat sig tillbaka. Det har varit aktiva, kämpiga steg som tagits av medvetna och skärpta människor. Några drar ett tungt lass här medan andra bara åker med.
Det ligger en sorg och skaver. Det ligger en ilska och kokar. Det är inte enkelt att förändra. Men jag är positiv. Vill bara avsluta med att säga det. Jag är positiv. Positiv om än lite arg.
Torsdagskvällar är särskilt fina kvällar hemma hos mig. Det lagas mat med lite större omsorg än andra vardagar, det blir vin till maten och om jag inte har mänskligt sällskap finns den lilla köksradion alltid där i stället. I kväll lyssnade jag på Sveriges Radio P1 som sände Kulturradion K1: Ung och fattig konstnär. Detta lyssnade jag med stor nyfikenhet på eftersom jag förra veckan fick tjänstledighet för hösten godkänt av min chef. Således går jag en fattig framtid till mötes. Jag söker stipendium men man vet aldrig hur det går med sådant och därför provar jag olika scenarion i mitt huvud. Jag har försökt romantisera bilden av hur jag dricker billigt kaffe på ett stammiskafé där de gärna bjuder mig på påtår. Med ständigt återkommande blodsockerfall och total ångest skriver jag bok och sedan är skiten klar till jul. Författarskap och konst ska vara ångestfyllt. Så är det bara.
Eller nej.
Ines har ingenting med skit att göra. Här ska minsann glada tankar och skrivande gå hand i hand. Därför målar jag upp en annan bild i mitt huvud. Den ser ut så här. Strukturerad som jag är gör jag en relativt hållbar plan för hur mina höstveckor ser ut. För det mesta skriver jag till vardags och gärna även lite på helgen. För att tjäna mitt levebröd, för den som känner mig vet att jag behöver äta mycket och ofta, ja och därför säljer jag tidningar, böcker och månadsmagasin i en trevlig butik någonstans i Stockholms innerstad. På så vis träffar jag kul typer och har anledning att klä om från nattdräkt till mer propra kläder även på vardagarna. På något vis lyckas jag skriva bok samtidigt som jag får ihop slantar till mat och annat som kostar men hör livet till.
Så får det bli. Ungefär. Jag är beredd att slita mitt hår för detta men hungrig ska jag då inte vara.
I radioprogrammet intervjuades, efter en poet och två musiker, slutligen en ung författare och hon var den jag kunde identifiera mig mest med. Inte för att hon är författare, för dit har jag långt, men för att hon såg ganska nyktert på det här med att leva utan pengar. Det går inte. Du måste tjäna pengar också och det gör du sällan som ny inom konsten, kanske aldrig, och därför jobbar hon som mentalskötare. Det kom dock fram, att Lydia Wistisen, precis som jag, insett att det är svårt att få tid för sitt skrivande, att det kräver stort fokus som sällan fås då du ska infinna dig på ett annat jobb parallellt. Sedan får hon frågan om hon tror att det är skillnad på hur killar och tjejer ser på det här med leva som fattig konstnär och svarar att hon tror att det spelar roll. Tjejer är uppfostrade till att vara duktiga och ta ansvar, tror hon. Men hon konstaterar också att hon själv ändrat uppfattning om detta då CSN började kräva tillbaka sina 400.000 kr i studielån. Även om hon drömt lite om det fattiga livet som konstnär så lägger hon till att ”nånstans så vet man ju att de har varit tvungna att nyktra till och sätta sig och jobba” och hon syftar alltså på kända fattiga författare.
Det gäller med andra ord att hålla sig lite nykter och faktiskt få något gjort.
Träffade i helgen någon jag skulle ha lust att kalla för ”författarkollega”, men det är verkligen att ta ut händelserna i förskott. Personen i fråga har i alla fall skrivit sin första bok och jobbar nu med sin andra. Ett av flera bra tips han gav mig var att helt kallt lägga upp ett kvantitativt mål för arbetsdagarna. Till exempel att två sidor text ska produceras varje dag oavsett om det är storartade ord eller ej. På så sätt tvingas man att skriva. Detta tips ska helt klart provas i sommar då allvaret börjar.
