Ny blogg!

18 Sep

Klicka dig vidare till annalindholm.nu. Från och med nu finns jag där. Häng med!

Stryka text och sova gott

16 Jul

Strök precis ett textsjok som jag skrev för två år sedan, som jag verkligen ville få med i min bok men som på två år inte hittat sin plats. Jag har flyttat runt det, provat olika sätt att fläta in det i helheten. Men det går inte! Nu rök det. Det är väl helt enkelt bara så att det inte hör hemma i manuset. Kill your darlings som det heter.

Har i några dagar faktiskt unnat mig själv sovmorgnar, utan väckarklocka, och sen börjat skriva när andan faller på. Behövde de semesterkänslan för att samla lite kraft. Men idag steg jag upp strax efter sju och började skriva medan morgonsolen ännu värmde mig genom fönstret där jag sitter.

Orsaken till att jag kunnat slappna av och faktiskt sova gott länge på morgnarna var nog att jag hade en liten Inesfest förrförra helgen. Eller liten och liten. Tänkte senare att det kanske är första och sista gången jag har så mycket folk på en Inesfest. Författarträffar är ju inte sällan ganska små sammankomster. Jag lär ju inte bli som Kjell Wästö precis.

Vid gammelrian i Backers hölls i alla fall Inesfesten. Här står jag med mitt bokmanus i handen och berättar för Ines familj med fler om mina fem kvinnor som står i centrum för min bok om inbördeskriget. (Bilden togs av Bitte Westerlund)

11713558_10154002589295110_1742396955_n

Den här festen som först gjorde mig nervös fick faktiskt effekten att jag slappnade av och kände att jag kunde ta de lite lugnt nu ett tag.

Bloggande blir det dock inte mycket av. Följ mig på Instagram i stället. @annahelenalindholm. Där kommer det Inesuppdateringar rätt ofta.

Bondmoran

26 Jun

Om förra veckan kan jag säga att den var arbetsmässigt superbra. Om den vecka som nu går mot sitt slut kan jag säga att den är en ytterst seg i historia. Min sambo kallar mig numera för bondmora för att jag jobbat och slitit så där som det kan tänkas att en bondmora gör. Korna ska mjölkas oavsett vad. Väder och vind, humör och feelis spelar ingen roll. Arbetet ska göras.

Men ack vad jag fått hantera mina tunga tankar. Nu hoppas jag att botten nåddes både vad gäller sommarvädret i Vasa och mitt skrivande den här veckan. I onsdags spöregnade det exakt hela dagen och min skrivarhuvud har nog aldrig varit segare. Det torde inte kunna bli värre.

Enligt planen ska fredagar vara semesterdag i sommar men för att verkligen kunna slappna av i helgen ska jag jobba minst ett morgonpass nu. Bondmora som jag är.

Det riktiga landslaget

17 Jun

11421582_10153937748480110_445188583_n

Sista arbetsveckan köpte jag mig en sommarlovspresent, till mig själv. Moa Svans Det riktiga landslaget. Fotbolls-VM i Kanda pågår som bäst, eller som Fifa kräver att att det ska kallas: Dam-VM. VM i dam alltså. Det här går en feminist såklart igång på och det är precis vad Moa Svan också har gjort. För länge sen, och nu har hon skrivit en bok där hon argumenterar för att landslaget som just nu spelar vm-matcher i Kanada är det riktiga landslaget. Herrlandslaget borde varit over’n’out för länge sen. Både sett ur medialt och folkligt intresse. Men så ligger ju inte landet, som exakt alla säkert har märkt.

Svan ger exempel på hur omåttligt populär herrfotbollen är och hur det görs löjliga jämförelser mellan det riktiga landslaget och herrlaget.

11119220_10153952937765110_2044513706_n

Zlatans nämns exakt hela tiden. Hur Moa Svan än försöker undvika honom är det stört omöjligt.I

I boken ges också exempel hur olika arrangemangen kan se ut kring fotboll beroende på om det är damerna eller herrarna som spelar och vilka konsekvenser det får. Både vad gäller ekonomi och intresse. (Ursäkta mig för de suddiga bilderna…)

11422744_10153937740315110_641757635_n

Moa Svans uppmaning till läsarna är att sluta heja på herrlandslaget och i stället heja på det riktiga landslaget, som lever upp till sitt epitet genom att faktiskt kvala in till VM, vilket herrlaget suger på.

11422743_10153937742165110_395795784_n-2

Besvikelse och effektivitet

17 Jun

Skärmavbild 2015-06-17 kl. 11.24.05

Blev ganska besviken när jag såg vilka böcker de föreslår för den som visar intresse för min bok. Fifty shades of gray?!? Vad ska man säga?

11289895_10153952621190110_92784581_n

I övrigt pågår arbete. Jag gör listor. Betar av dem. Gör nya listor. Betar av dem. Har varje dag den här veckan förvånats över hur pass effektivt jag jobbar nu. Hoppas det här fortsätter. För jag får sjukt bra fiilis av att beta av listor och se hur det blir bättre i manuskriptet.

Sommarskrivandet och nervositeten

16 Jun

Det är junitisdag i Vasa och jag har anlänt hit, till dennas västkuststad, för att skriva och fixa till det sista på boken. Igår rättade jag till de fel som faktagranskaren reagerade starkt på men som faktiskt var lätta att rätta. Jag kommer aldrig mer stava Elias Lönnrot med h på slutet, om vi säger så.

Idag har jag gått tillbaka och läst i två böcker jag använder för att kolla av att jag förstått rätt. Faktagranskaren förhöll sig kritisk till några poänger som jag gjort. Den typen av kritik tar lite mer tid att ta hand om. Men det är bara att ta tag i det och lägga pusselbitarna rätt.

Det som händer nu är alltså att jag betar av de där åtta sidorna anteckningar jag har från mötet med faktagranskaren. När jag är klar med den biten har jag på känn att jag kommer komma in i stryka text-fasen. Stryka text håller jag på med sen länge tillbaka men snart kommer de synas ännu tydligare vilken text som är överflödig.

En oro gnager förstås i bakhuvudet på mig. Ska jag hinna bli så färdig att jag faktiskt är nöjd? Den frågan gör att jag håller upp tempot och har på så vis en positiv inverkan arbetet. Men om jag ställer den frågan för ofta och låter den ta över kommer den ta energi som jag behöver till att göra det som är relevant.

I går morse satt jag på flygbussen till Arlanda och skulle några enstaka timmar senare sätta igång med sommarskrivandet på allvar. Till mig i tankarna då kommer framtida bilder i oktober 2015, bokmässan i Helsingfors, då jag ska sitta på en scen och prata inför, förhoppningsvis många intresserade läsare, men gaah alltså då drog darren i den stora nerven igång på allvar. Såg framför mig hur jag kommer sitta med händerna i ett hårt grepp om bordet jag sitter vid, i ett försök att få marken under mig att sluta gunga.

Och nu kanske någon tänker att jag som lärare ska vara van vid att stå framför folk, men mina elever är inte random människor i en folkmassa jag inte känner. Eleverna lär jag känna, har en relation till. Eleverna träffar jag varje vecka under månader som blir år och möjligheten att förtydliga mig och klargöra återkommer lektion efter lektion. Ett enstaka framträdande inför en tillfällig publik är något helt annat än att stå framför sina klasser. Det är förresten alltid nervöst att gå in i en helt ny klass och låta dem få sitt första intryck av mig som lärare.

Tanken på bokmässan i Helsingfors fick mig att inse att just den biten ska då verkligen inte alls tänka på nu.

Lite feelgoodmusik på det.

Utebliven ritual och lite ödestänk

11 Jun

Sommarlov! Ja, nu är det alltså sommarlov från mitt lärarliv. Det trista är att jag varit sjuk i halsont och feber de sista tre dagarna då jag skulle fått leva loppan med mina kära kollegor. I stället har jag degat hemma i sängen i ett hav av snorpapper. Hade hellre sett att det var konfetti och att tekopporna hade varit glas med något bubbligt i.

De sista dagarna med lärarkollegorna är en ritual som gör att hjärna och kropp förstår att det är dags att gå in i semesterläge. Vi utvärderar året, pratar ihop oss om nästa år, kompetensutvecklas, städar skrivbordet jämte varandra i arbetsrummet och kan småprata om sommarlovet. Sen äter vi en god buffé, tackar dem som ska lämna oss, lyssnar på ett och annat fint tal.

Nu när allt det här uteblev och jag behöver åka in till ett tomt och ödsligt arbetsrum för att städa arbetsbordet känns livet lite deppigt. Men så försöker jag tänka att allt det här är väl uttänkt av universums krafter. Ödet, ni vet. Jag skulle inte få någon ritual eftersom det hade satt just hjärna och kropp i ett semesterläge som jag absolut inte ska komma in i. För nu ska jag fixa till mitt manuskript så att det kan tryckas och fästas mellan detta fina omslag. Skärmavbild 2015-05-17 kl. 17.12.49

 

I våras fick jag tampas med nervositet inför det totala färdigställandet av boken. Återvändsgränden då jag ska lämna ifrån mig texten, som varit bara min, till andra utan att jag längre kan gå in och ändra, justera, bearbeta. Hoppas och tror att fasen av nervositet är över och förbi nu. För jag känner mig väldigt fokuserad nu. Springer aldrig i hela mitt liv lopp men kan tänka mig att om jag skulle springa lopp skulle fokuset det krävde av mig likna det jag känner nu. Jag har blicken framåt och tigerbalsam i fickan (det har jag på riktigt inför sommarskrivandet nu – tigerbalsam är guld mot spända axlar).

Eller så laddar jag kanske som min katt Sillen när hon ska hoppa högt upp på ett skåp. Ögonen tittar stint på platsen dit hon ska, hon halvt sitter ner och baktassarna liksom springer på stället i ultra rapid. Sen hoppar hon. Och kommer alltid dit hon ska.

Maffigt möte med historiker

31 Maj

I fredags hade jag ett långt möte med en historieprofessor som har läst mitt bokmanus. Det var ett högst avgörande möte för min bok Projekt Ines – Fem kvinnor i inbördeskriget 1918. Det oundvikliga mötet med faktagranskaren som jag medvetet förträngt. Om jag hade förstått vidden av detta möte som ägde rum på Schildts & Söderströms fredagen den 29 maj 2015, med denne professor som läst mitt manus till punkt och pricka, ner på minsta lilla detaljnivå, skulle den här boken aldrig se dagens ljus. Den hade förblivit en liten idé, några rader i ett dokument.

Jag hade aldrig vågat kasta mig in i krigslitteraturen och inbördeskriget 1918 på det vis som jag gjort om jag vetat att jag skulle sitta med en historieprofessor som utropar sådant som ”SÅ HÄR KAN MAN BARA INT’ SKRIVA!!!” ”PÅ SIDAN 62 SKRIVER DU SÅ HÄR, DET GÅÅÅR INT’!!”. ”DET HÄR KAN INT’ PASSERA!!!!!”. Ord som ”dubiös” användes.

Jag blev uppläxad. Av en professor. Öga mot öga.

Tänk dig själv.

Men! Mötet ramades in i en fin liten cirkelkomposition.

Trots att jag just nu är inne i läraryrkets mest intensiva fas kastades jag ut ur min lärarroll och in i en elevroll. Min första fråga till professorn var: ”Kan du peka ut de största felen?” Ni vet känslan när man kryper ihop och blir liten och av någon dum anledning vill späka sig själv med att inte bara få höra sina egna negativa kommentarer utan dessutom BER att någon annan ska hacka på en också.

Som lärare råkar jag inte sällan ut för exakt samma fråga från elever. ”Säg bara vad som är dåligt!” Men jag vill alltid undvika att börja i den ändan och där visade sig jag och professorn tänka lika.

Inledningsvis fick jag i stället höra sådant som ”engagerad behandling av dagbokstexter och brev”, ”äkta känsla för tidsmarkörer”, ”lätt att leva sig in i”, ”ditt språk är stundvis så lysande”.

Efter dryga tre timmar och åtta sidor anteckningar hade frustrerade utrop från professorn flätats samman med positiva konstateranden.

2011 när jag påbörjade Projekt Ines på allvar formulerade jag några regler som jag bokstavstroget hållit mig till. Reglerna går ut på att arbetet med min bok ska drivas av engagemang och lust, inspiration och självkänsla. Det skulle inte bli som mina första två lärarår då jag gick på knäna, totalt nedbruten av omänskligt mycket jobb och ansvar för en ny lärare. Projekt Ines skulle vara projektet som fick ta god tid på sig. Inte som lärarjobbet där reflektion och tid är något du drömmer om, men oerhört sällan får.

Nu är det försommar 2015 och jag kan konstatera att reglerna har fungerat. De har inte varit visioner utan verklighet. Däremot blir sommarens arbete intensivt för all tid i världen finns inte längre. Men det är precis vad som behövs nu. Jag jobbar bra med kniven mot strupen, på sluttampen.

Historieprofessorn har gjort det tydligt för mig vad som ”INT KAN PASSEEERA”! Men jag vet också vad som är riktigt bra. Efter mötet åt vi lunch tillsammans. Min förlagsredaktör, professorn och jag. När vi sedan skulle skiljas åt sa jag att jag kände mig uppläxad och undrade om professorn ändå tror på den här boken.

Svaret var: ”ABSOLUT! Den här boken måste ut! Den måste få läsas!”

Och med de orden ringades kritiken in. Projekt Ines – Fem kvinnor i inbördeskriget 1918 är främst skriven för alla som inte är historiker och för alla som aldrig har ork och intresse att läsa den litteratur som just dessa skrivit. Jag skriver för er som tvärtom tappat fokus på historielektionerna och som undrar varför texten blir suddig då ni öppnar en historiebok. Ändå är det maffigt att en historieprofessor så engagerat läst mitt manus och gett mig den här responsen, både den bra och den dåliga. För allt lades fram med ett enormt engagemang.

EDIT: Obs obs! Professorn är licentiat visar det sig när jag tittade upp titeln en gång till. För min egen del kan titeln vara ”historieguru” och känslan av mötet det samma oavsett. Men titlar är väl viktiga på universitetsnivå. Däremot är faktagranskningen det absolut viktigaste för Projekt Ines. Och den är gjord med enorm kunskap och noggrannhet.

Tolerans är inte positivt

9 Maj

Alexander Stubb försäkrar att han ska förespråka tolerans nu i denna värdekonservativa regering. Men det här med tolerans. Jag backar när jag hör det ordet. Stubb vill förstås försäkra oss om något positivt men mig lugnar han inte. Ordet tolerans är inte ett positivt ord för mig.

För vem är det som ska tolerera någon? Och vem är det som ska bli tolererad? När du börjar söka svar på de frågorna kommer du samtidigt att få svar på frågan om hur maktfördelningen ser ut.

Om du är den som sitter och säger att du är tolerant, ja då kan du också vara säker på att du är en person med privilegier. Du står över andra.

Tolerans i praktiken är följande:

”Du är kvinna här på vår manstäta arbetsplats men jag tolererar dig. Här vi så toleranta så.”

”Du är svart här i vårt vitvita Finland, men jag är så tolerant och tolererar dig”

”Du är homosexuell, jahaaa men jag tolererar dig. Jag är så tolerant.”

Ofta uttrycker vi inte oss med ordet tolerans, vi säger i stället att någon är okej. ”Det är helt okej för mig att du är kvinna/svart/homosexuell/funktionshindrad”. Men vem är jag och du och Stubb att säga att någon ”är okej”? När vi uttrycker oss så har vi bekräftat att alla människor inte är lika värda.

Tolerans bekräftar och befäster de normer och hierarkier som finns.

LÄS MER: BRYT – ett metodmaterial om normer i allmänhet och heteronormen i synnerhet

”Ofta talas det om hur viktigt det är att tolerera människor som är annorlunda. Men vem bestämmer vad som är annorlunda och hur fungerar egentligen det här med tolerans? Vad är skillnaden mellan att bli tolererad och att tolerera och upplevs det alltid som en förmån att bli tolererad?” (sid 69)

Ett manus och ett litet hopp

8 Maj

Det är skrivarfredag och jag ska jobba med mitt bokmanus. Den Stora Inlämningen närmar sig. Jag har fortfarande mycket jag vill fixa och dona med i manus innan jag tycker stringensen finns både vad gäller innehåll och form. Första halvan av boken börjar sitta rätt bra. Nu ska jag fokusera på den andra halvan.

När det gäller Sipilä och hans fortsatta regeringsförhandlingar hoppas jag att det skiter sig nu. Jag håller tummarna för att de inte kan komma överens när de ska skriva regeringsprogram och att Sipilä får tänka om. Sen kastar han ut både Sannf och Saml och på den vägen får det komma in både grönt och rött. Naivt av mig möjligtvis men än finns det ett litet hopp.

decibelfi

Decibel.fi:s ungdomsinformatörers blogg - Decibel.fi:n nuorisotiedottajien blogi

Ekonomistas

Nationalekonomer om samhället, politiken och vetenskapen

AmraHamra

Twitter: @OndTon Mail: amra.hasanov@yahoo.com

Hit och dit och tillbaka igen

- om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.

jeppispride2014.wordpress.com/

Tro, hopp och kärlek. Usko, toivo ja rakkaus.

imperhia

Vi kommer tänka högt om jämställdhet, genus, mångfald och andra viktiga ämnen

häxbrygd

ᴇɴ ᴅɪɢɪᴛᴀʟ ᴍɪxᴛᴜʀ

Bokhora

Sveriges största litteraturblogg med fokus på böcker, läsning och författare.

Astra

Feministisk tidskrift

%d bloggare gillar detta: