Arkiv | november, 2011

Tid och pengar – en klassiker

18 Nov

Kom precis på mig själv med att tänka att jag behöver en assistent som kan hitta rätt i djungeln av fonder och stipendier. För shitpommesfrites vad det finns fonder och stipendier. För så här är det. Ärligt talat. Det går inte att jobba med det här projektet en gång i veckan. Jag hinner aldrig börja grotta och gräva utan i stället blir det bara skrapa lite på ytan här och sedan skrapa lite där. Klurandet är positivt för processen men sedan måste en mer konkret och fokuserad fas komma för att inte den framtida författaren ska slita av sig håret och kanske fälla en tår av frustration. Jag älskar och tror på Ines. Det här är viktigt! Vill inte göra annat än låsa in mig bland böcker och brev med en kaffe och en dator. Förslagsvis på ett arkiv i Helsingfors. Det vill jag.

Men jag vill annat också. Träffa mina elever och kollegor, planera och genomföra undervisning, förkovra mig inom mina ämnen, kämpa mot och för än det ena än det andra. Med mera. Med mera. Ja, det här känner ni väl alla igen, alla ni engagerade vänner. Kill your darlings. Prioritera. Sålla och välj.

Jag behöver ingen assistent. Det var en löjlig tanke. Jag blev nog lite stressad bara av att för femte gången på ett halvår knappa in fyrk.fi för att mötas av en jättebild på Alexander Stubb när jag trodde jag skulle hamna på en en grönvit sida med Svensk-Finlands alla fonder samlade och när jag väl kom rätt åter igen slogs av djungeln som ju faktiskt leder till nya djungler.

Ett tjok av tid och lite mer pengar, det är vad jag behöver.

Kära Ines

11 Nov

Jag fattar nu pennan och skriver till dig. Eller nej, nuförtiden fattar vi sällan pennan och skriver, vi sätter oss i stället framför en datorskärm och låter fingrarna fara över tangenterna. Det tycker jag om på många vis men förra veckan fick jag ett handskrivet brev av en god vän i Ekenäs och det gjorde mig innerligt glad. Ett handskrivet brev! Kanske har det alltid varit något som gjort människan lycklig, att någon satt sig ner och skrivit till ”just mig” men jag föreställer mig att jag blev lite gladare åt detta brev än vad du blev när du fick dina. Du brevväxlade med så många och fick väl minst ett brev om dagen tänker jag mig. Idag finns några av dina brev kvar och i mina ögon är de en skatt. Det har gjort att jag fått möjligheten att lära känna dig lite genom dina egna ord och inte bara genom andras ord om dig.

Även om du och jag umgås på ett symboliskt plan har jag saknat dig mycket under uppehållet som varit. Precis då jag trodde att vårt sällskap var på väg in i en intensiv fas blev jag i stället sjuk och sedan tillfrisknandet har min tid ätits upp av mitt arbete som lärare. En resa till Palestina har också tagit en del av min uppmärksamhet. Men resan dit berikade mig inte bara som människa och lärare utan även mitt arbete med dig och de andra finlandssvenska kvinnorna som levt i krig. Efter två dagar i Jerusalem åkte vi till Ramallah genom muren i Qalandyia.

Det som hände inom mig när jag lirkade mig genom gränskontrollens svängdörrar med rinkkan på ryggen kan jag knappt formulera i ord. Inte en soldat såg jag, inte en fråga behövde jag svara på, men den höga muren och kontrollen i sig räckte för att få mina känslor att väckas. En gråt välde upp inom mig. Jag svalde och svalde. Tryckte ner gråten och kämpade med att styra mina tankar men det är svårt att styra tankar man inte själv förstår. Naivitet. Ett sätt att hålla distans till människans ondska är att naivt tänka att det inte är jätteallvarligt att människor bygger murar och stänger in sina medmänniskor, bestämmer var de får leva och hur de får röra sig.

Jag kunde inte vara naiv längre och då kom gråten. Det var på riktigt. Konflikten jag läst om hemma befann jag mig nu mitt i. Inom synhåll fanns där inga vapen och ingen tortyr men lukten av detta låg i luften och de konkreta bevisen om dess fakticitet fanns där. Gråt, gråt, gråt. Det enda jag ville var att lägga mig på marken och gråta. Och då tänkte jag på dig och dina ord, din ångest och dina inre bilder av Verner som låg blodig och död. Gråt. Jag ville gråta ännu mer. En rem i min rinkka höll på att fastna i en spärr och jag blinkade för att se mellan tårarna, jag ville inte fastna mellan grindarna. I ögonvrån såg jag eleverna som var med och påminde mig om att jag var lärare. Inte gråta. Svälj och dölj. Men sen såg jag min farfar med ett vapen i handen, i skogen, i snön, i trettio minusgrader, som en vanlig dag som artonåring satt i väntan på sin tur för att byta av en pluton och gå fram till frontlinjen och skjuta mot ryssen. Vagnar med döda kroppar, som för en stund sedan var unga killar med vapen i hand och precis som min farfar suttit och väntat på sin tur, åkte en efter en förbi honom. Hans förvissning om att hans eget lik när som helst kunde ligga i en hög bland andra. Då satt han där och var inte farfar, han var en tonåring i krig, kanske utan framtid.

Inte gråta, inte gråta, inte gråta. En tanke som är lika svår som ”inte tänka på rosa elefant, inte tänka på rosa elefant”, men det gick. Först på hotellrummet vek jag mig dubbel och grät som ett barn. Det fanns ingen att vara lärare inför. Men ännu då utan att riktigt förstå vad som hände med mig. Tårar, sorg, förtvivlan, ilska. Vad är det med oss människor?! Varför hatar vi? Varför dödar vi? Varifrån kommer ondskan? Varför bygger vi murar mellan oss? Även om Israel och Palestina kommer till en lösning idag lever hatet kvar länge, länge. Det vet den som levt i Finland under 1900-talet och in på detta millenium.

Min kärlek för dig Ines, handlar om den styrka du visar. I dina brev erkänner du din ångest, du är öppen med din svaghet och det för mig, är styrka. Och det kanske största av allt. Dina ord om att inte hata och att istället älska.

Hata icke Edra röda kamrater. Ni kunna ej se i deras hjärtan vad tankar där bor. Älsken Edra fiender gören väl emot dem som förfölja Eder och bedjen för dem som hata och försmäda Eder. 

Det är stora ord att uttrycka mitt i ett inbördeskrig med din man i livsfara. Var Verner lika övertygad om detta som du? Men hur ska freden komma av hat, vapen, tortyr och terror? Tänk om alla var mer som du. Kärleken som lösning må vara en kliché men vilken annan väg är möjlig?

Anna

decibelfi

Decibel.fi:s ungdomsinformatörers blogg - Decibel.fi:n nuorisotiedottajien blogi

Ekonomistas

Nationalekonomer om samhället, politiken och vetenskapen

AmraHamra

Twitter: @OndTon Mail: amra.hasanov@yahoo.com

Hit och dit och tillbaka igen

- om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.

jeppispride2014.wordpress.com/

Tro, hopp och kärlek. Usko, toivo ja rakkaus.

imperhia

Vi kommer tänka högt om jämställdhet, genus, mångfald och andra viktiga ämnen

Bokhora

Sveriges största litteraturblogg med fokus på böcker, läsning och författare.

Astra

Feministisk tidskrift

%d bloggare gillar detta: