Arkiv | februari, 2012

”Nånstans så vet man ju att de har varit tvungna att nyktra till och sätta sig och jobba”

23 Feb

Torsdagskvällar är särskilt fina kvällar hemma hos mig. Det lagas mat med lite större omsorg än andra vardagar, det blir vin till maten och om jag inte har mänskligt sällskap finns den lilla köksradion alltid där i stället. I kväll lyssnade jag på Sveriges Radio P1 som sände Kulturradion K1: Ung och fattig konstnär. Detta lyssnade jag med stor nyfikenhet på eftersom jag förra veckan fick tjänstledighet för hösten godkänt av min chef. Således går jag en fattig framtid till mötes. Jag söker stipendium men man vet aldrig hur det går med sådant och därför provar jag olika scenarion i mitt huvud. Jag har försökt romantisera bilden av hur jag dricker billigt kaffe på ett stammiskafé där de gärna bjuder mig på påtår. Med ständigt återkommande blodsockerfall och total ångest skriver jag bok och sedan är skiten klar till jul. Författarskap och konst ska vara ångestfyllt. Så är det bara.

Eller nej.

Ines har ingenting med skit att göra. Här ska minsann glada tankar och skrivande gå hand i hand. Därför målar jag upp en annan bild i mitt huvud. Den ser ut så här. Strukturerad som jag är gör jag en relativt hållbar plan för hur mina höstveckor ser ut. För det mesta skriver jag till vardags och gärna även lite på helgen. För att tjäna mitt levebröd, för den som känner mig vet att jag behöver äta mycket och ofta, ja och därför säljer jag tidningar, böcker och månadsmagasin i en trevlig butik någonstans i Stockholms innerstad. På så vis träffar jag kul typer och har anledning att klä om från nattdräkt till mer propra kläder även på vardagarna. På något vis lyckas jag skriva bok samtidigt som jag får ihop slantar till mat och annat som kostar men hör livet till.

Så får det bli. Ungefär. Jag är beredd att slita mitt hår för detta men hungrig ska jag då inte vara.

I radioprogrammet intervjuades, efter en poet och två musiker, slutligen en ung författare och hon var den jag kunde identifiera mig mest med. Inte för att hon är författare, för dit har jag långt, men för att hon såg ganska nyktert på det här med att leva utan pengar. Det går inte. Du måste tjäna pengar också och det gör du sällan som ny inom konsten, kanske aldrig, och därför jobbar hon som mentalskötare. Det kom dock fram, att Lydia Wistisen, precis som jag, insett att det är svårt att få tid för sitt skrivande, att det kräver stort fokus som sällan fås då du ska infinna dig på ett annat jobb parallellt. Sedan får hon frågan om hon tror att det är skillnad på hur killar och tjejer ser på det här med leva som fattig konstnär och svarar att hon tror att det spelar roll. Tjejer är uppfostrade till att vara duktiga och ta ansvar, tror hon. Men hon konstaterar också att hon själv ändrat uppfattning om detta då CSN började kräva tillbaka sina 400.000 kr i studielån. Även om hon drömt lite om det fattiga livet som konstnär så lägger hon till att ”nånstans så vet man ju att de har varit tvungna att nyktra till och sätta sig och jobba” och hon syftar alltså på kända fattiga författare.

Det gäller med andra ord att hålla sig lite nykter och faktiskt få något gjort.

Träffade i helgen någon jag skulle ha lust att kalla för ”författarkollega”, men det är verkligen att ta ut händelserna i förskott. Personen i fråga har i alla fall skrivit sin första bok och jobbar nu med sin andra. Ett av flera bra tips han gav mig var att helt kallt lägga upp ett kvantitativt mål för arbetsdagarna. Till exempel att två sidor text ska produceras varje dag oavsett om det är storartade ord eller ej. På så sätt tvingas man att skriva. Detta tips ska helt klart provas i sommar då allvaret börjar.

”Det finns ingen plats för kvinnorna och deras öden”

20 Feb

Jag rörs till tårar mer än en gång då jag tittar på dokumentären Farmors tatueringar om folkmordet på armenier och filmregissörens febrila försök att få svar på frågor om vad som hände hennes märkliga farmor. En farmor med obehagliga tatueringar på sina händer, som aldrig log mot sina barnbarn och med ett humör som de hade svårt att förstå sig på. Suzanne Khardalian reser runt i världen och möter kvinnor som hon hoppas ska kunna ge henne svar. Hon möter sin farmors syster som vägrar prata, som påstår att tatueringarna har med oskyldiga barnlekar att göra. Khardalians egen mamma håller sin dotters undran på avstånd första gången hon ställer frågor men sedan börjar hon berätta. Döttrarna sitter samlade runt sin mor som plötsligt eldar upp sig och sedan inser de sakta med tårarna rinnandes att deras farmor var mer än en arg tant. Det fanns en berättelse som hon hållit inne med.

Den där tystnaden, att hålla inne med sin historia, det kan inte vara bra. Jag övertygas ännu en gång om att det är rätt att gräva i historien, få reda på vad som hänt, tolka och förstå. ”Varför är det så tyst om det förflutna?”, frågar Khardalian sin faster. Det är skammen. Våldtagna kvinnor som håller tyst för att inte föra skammen vidare, men även tystnad talar. Vredesutbrott, kalla händer och stela leenden. En människa kan inte hålla inne med sina tankar och minnen. De måste ut på ett eller annat sätt. När de hålls tillbaka sipprar de ut ändå och ger sig till känna.

Kan någon förneka att vi alla bär på en historia som inte bara är vår egen? Kanske är det i ett individualistiskt samhälle svårt att se sin koppling till kollektivet och historien men det går att uppfatta ekon. Jag har hört ekon sen jag var barn och jag kan inte låta bli att försöka få fatt på dessa röster. Vad säger de egentligen? Vad är det som har hänt? Vad är det som är känsligt och förträngt? Precis som Khardalian vill jag veta och förstå lite mer om mig själv, kollektivet jag ingår i, vår historia, vad den har med oss att göra. För den har med oss att göra.

När kvinnan som är 104 år gammal berättar om sina minnen och hur hon förlorade sina föräldrar som barn, hon berättar detta samtidigt som hon brister ut i en förtvivlad gråt och säger att hon aldrig kan glömma, då känns det för en stund inte lätt detta grävande. Ska vi rota i det här? Ett tvivel ger sig till känna inom mig för en stund men ganska snart faller jag tillbaka i mina övertygelser. Vi ska rota. Vi ska också ge plats för kvinnornas oberättade historia, vad den än bär med sig. ”Det finns ingen plats för kvinnorna och deras öden”, konstaterar Khardalian. Men platsen finns. Det är bara det att för få berättar förlorarnas historia.

Vargtimmen och trygga Ines

1 Feb

Flera gånger den här veckan har jag vaknat under vargtimmen och fastnat i grubblerier kring hur än det ena än det andra ska lösa sig. Allt från stora och verkligen viktiga existentiella frågor till praktiska och nästintill onödiga, men olösta, detaljer har  engagerat min hjärna. Hur har jag egentligen tänkt med det där? Kan det vara si, kan det vara så? Hur ska det och det och det och det hinnas med, göras, praktiskt gå till? Har jag tänkt helt rätt? Har jag inte glömt någonting? Jag har glömt något! Vad?!

Den typen av frågor som man sedan vid morgonkaffet knappt minns. Och om man minns är det inte sällan det på dagen känns befängt att den lilla pyttegrejen just då var en stor existentiell fråga. Numera är jag ändå bättre än förut på att föra det inre och kritiska samtalet med mig själv. Vänta nu, tänker jag långsamt i den mörka natten. Det här är inte viktiga frågor just nu. Detta är vargtimmen. Plötsligt medveten om att inga problem ska lösas klockan fyra på morgon och att det verkligen viktiga är att sova.

Men jag har alltså väckt mig själv för ägna mig en stund åt detta grubblande sedan natten till måndagen och fram till senaste natt. Vargtimmen är märklig. Märkligt är också att jag i denna vecka av (hittepå?)stress och orolig sömn hittade energi att jobba med Ines ikväll. När jag tänker närmare på det här är det väl just oron som får mig att fatta tag i Ines. Hon är lite av en trygg punkt i min vardag.

decibelfi

Decibel.fi:s ungdomsinformatörers blogg - Decibel.fi:n nuorisotiedottajien blogi

Ekonomistas

Nationalekonomer om samhället, politiken och vetenskapen

AmraHamra

Twitter: @OndTon Mail: amra.hasanov@yahoo.com

Hit och dit och tillbaka igen

- om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.

jeppispride2014.wordpress.com/

Tro, hopp och kärlek. Usko, toivo ja rakkaus.

imperhia

Vi kommer tänka högt om jämställdhet, genus, mångfald och andra viktiga ämnen

Bokhora

Sveriges största litteraturblogg med fokus på böcker, läsning och författare.

Astra

Feministisk tidskrift

%d bloggare gillar detta: