Arkiv | augusti, 2012

Om engagemanget och hatet

31 Aug

Samtidigt som jag försöker få grepp om feminism i Svenskfinland funderar jag en hel del kring hatet mot engagerade, feministiska kvinnor. På senare tid har flera som utsätts för hatet berättat om det. För en stund sedan läste jag My Vigrens blogginlägg där hon redogör för sin vardag. ”Mitt liv till stor del förvandlats till FB-gruppen Vita Kränkta Män”, skriver hon. Hon får bland annat veta att det är synd om henne som ”inte ens attraherar våldtäktsmän”.

Igår tittade jag på dokumentären Kvinnorna i Tunis. Den handlar om fyra kvinnor som kämpar för demokrati. Det framgår att samtliga fyra drabbas fysiskt och psykiskt på ett personligt plan av sitt arbete. En har blödande magsår, en blir stum en vecka, en gråter varje gång 14 januari 2011 kommer på tal och hon som hållit fasad mest bryter till slut ihop. Och jag med henne. Hon säger ”mais moi alors?”. Se Kvinnorna i Tunis, 30 minuter av ditt liv.

I våras skrev Ann Heberlein i Dagens Nyheter om lättnaden att kallas idiot. Ja, för hellre hade hon fått mejl om att hon är en idiot än att hon är en fitta.

Jag har inte tid att rada upp och länka till alla röster. Men en till röst ska ge er. Det är Mona Sahlin som i Kaka på Kaka får frågan om varför hon själv tror att hon provocerar så. Hon är älskad men också hatad. Hon har bland annat fått bajs på posten. Varför? Sahlins svar på frågan är att om man som hon jobbar med rättigheter för kvinnor och hbtq-personer samt är engagerad i kampen mot rasism så retar man upp många.

Är det någonstans här som jag hittar anledningen till att många feminister i Svenskfinland inte säger högt att de är just feminister? Borde jag vara tyst om att det är vad jag är? Men feminism handlar ju om demokrati och rättvisa. Hur kan det vara ett problem? My Vigren är inne på ett liknande spår i sitt senaste inlägg.

”Att ha en öppen kommentatorsfunktion, allra helst utan moderator har jag fått höra, räknas numera som en självklarhet. Det är demokrati. Annars har du något att gömma. Men hur demokratisk blir det när kommentarer svämmar över av hat? När feministers, ja, framförallt kvinnors rätt att få uttala sig, verka, tänka och finnas i demokrati utan att behöva vara rädda begränsas. Att få hjärtklappning när du går hem genom natten för att man samma dag fått ett anonymt hot om att “Maskulinisten” vet var du bor, att oroa sig över att ens lägenhet är för långt från polisstationen, att inte vilja öppna inkorgen, att gå med larmtelefonen i handen dygnet runt. Vad är det jag straffas för? Att jag kämpar för alla människor lika värde, oavsett kön.”

Mellan varven läser jag just nu Postfeminism en brevbok av Birgitta Boucht, Carita Nyström, Anna Rotkirch och María Serrano. Deras korrespondens fångade mig med en gång. ”Vad fan är det för fint att vara kvinna? Det är ju en katastrof”, skriver Serrano i Grenada maj 1989. Breven är samlade av Sunniva Drake. Tidigare i förmiddags när jag satt med näsan i boken ringde hennes man mig. Han hade låst sig ute och tydligen var det jag som pantade på hans extranyckel. Det var det här med att allt hänger samma.

Det här med prostitution – mitt försök att bli klokare

31 Aug

För några veckor sedan läste jag första delen i Petra Östergrens Porr, horor och feminister, jag läste delen om porr. Prostitutionsdelen lät jag vara men prioriterade annorlunda efter sexförsäljningshärvan i min lägenhet. Nu har jag läst bokens andra halva och grubblar över Östergrens resonemang. Det är bra att hon lyfter bortglömda aspekter för att visa att frågan är mer komplex än svartvit. Hon gör tydligt att det begåtts misstag i analysen av prostitutionens bakgrunder och följder. Hon skriver att sexsäljare har osynliggjort och objektifierats, att prostituerade inte ses som människor utan ”istället ser man den stereotypa bilden”. Man har missat den mångfacetterade människan.

När någon känner sig illa behandlad, missförstådd och osynliggjord är det förstås viktigt att ta det på allvar. Alltid. Det är bra att Östergren utmanar vår syn på prostitution. Kvinnorna som kommer till tals i boken säger att de inte vill vara ekonomiskt beroende av en man, de vill vara självständiga. Att sälja sex är ett jobb som de gillar och det passar deras sexualitet.  Östergren menar att det finns en klassaspekt angående sexualitet. Arbetarklassens kvinnor är mer avslappnade i sin sexualitet medan medelklassens kvinnor har en romantiserad syn på sex. Hon skriver också att det finns en starkare koppling mellan yrke och identitet i medelklassen. Man är sitt jobb. I arbetarklassen är den kopplingen inte lika stark. Ett jobb är bara ett jobb. (s.218,219) Det är intressant.

Det är också intressant när hon diskuterar hur manlighetsideal, mannen som stark och kontrollerad, kanske kan ligga bakom att man inte vill se att sexarbete kan handla om mer än ren sex. ”Vad sexsäljare känner till och ser av män går tvärt emot den gängse heterosexuella mansbilden” , reflekterar Östergren och gör sedan kopplingen att ”när sex blir en ekonomisk process undermineras också den manliga fiktionen om samlaget som ett framgångsbevis”. (s.210,211) Detta sätter helt klart igång ens funderingar.

Kvinnorna som Petra Östergren lärt känna uttrycker att de vill bli respekterade. De upplever sig osynliggjorda och överkörda av radikalfeminister. Mot slutet av boken skriver hon: ”Här blir det tydligt vem som betraktar vem och vem som anser sig ha rätten till analyser och definitioner”, skriver Östergren och ”att kvinnan i prostitutionen på det här sättet reduceras till blott och bart sitt kön”. (s.294) Den aspekten är verkligen relevant men det innebär väl inte att det finns orsak att försvara prostitution? Försvara individer som känner sig kränkta – ja. Men varför ett försvarstal för prostitutionen?

Vi måste se till majoriteten, sa Simon Häggström när jag passade på att fråga honom om Petra Östergrens resonemang. Häggström poängterade att majoriteten av de prostituerade far illa, jätteilla, och att det är utifrån det man måste jobba. Jag har jobbat fem år med det här och har bara sett elände, sa Häggström.

Det som väckt Petra Östergrens engagemang att skriva Porr, horor och feminister tycks vara just det där fokuset på majoriteten och eländet. Hon skriver att hon vill visa en annan bild. Vi behöver säkert omvärdera en hel del föreställningar i frågan men menar hon att man missat att majoriteten av de prostituerade mår bra, ska lämnas i fred, att polisens prostitutionsgrupp ska läggas ner, att hallickar ska göra pengar på det, att vi ska se på det som vilket jobb som helst? Nej, på slutet klargör hon att hon är ute efter att feminister ska lyssna på de prostituerade, att sexsäljare ska få vara med när en annan etik kring ”sexual-ekonomiska överenskommelser” formuleras, att horstigmat ska upphöra och likaså att sexköpare inte ska straffas varken socialt eller juridiskt när de betalar en ”samtyckande, myndig person” för sex.

Det handlar alltså om att samtyckande, myndiga personer ska få sälja och köpa sex och att Östergren uppmanar till ett samtal om hur det ska organiseras på bästa sätt. Kanske bra, känner mig osäker dock, och mer engagerad i bekämpningen av det stora och uppenbara problemet dvs att det finns trafficking, elände och skit där människor utnyttjas och lever mer än trasiga liv, lever i misär.

Nej, heja prostitutionsgrupperna, vill jag ropa. Men Porr, horor och feminister har varit lite av en tröstebok för mig nu när sex har sålts i min lägenhet. Jaah, men kanske hon har det riktigt bra den där Rita (som hon kallade sig). Kanske hon valt det här heeelt själv.  Sexarbete passar hennes sexualitet och hennes drömmar i livet. Men. Nej. De där tankarna tror jag inte ens själv på. Däremot har Östergren påmint mig om något väldigt viktigt. Att alltid se människan, att inte låta prostituerade förminskas till Horan. Jag ser nyanserna bättre. Jag läser mina sms från Rita igen och undrar vad hon gör nu.

Skrivförsök

30 Aug

Utanför köksfönstret finns en innergård belamrad av byggställningar, arbetstillbehör och skräp. Arbetare där ute dundrar, slamrar, borrar och bankar. I ett blått rep hissas grejer uppför och nerför. Alldeles just rasade någonting i marken och strax efter hörs ett ”voi v-ttu”. Sedan ett ”he-tti”.

Ibland vill jag sticka ut huvudet genom fönstret och säga ”Eeh jag håller på att… Ja alltså, det är en som försöker skriva bok här inne”.

Edit: Och nu har ett lager byggdamm lagt sig över köket. Det är strävt i halsen och det jag rör vid känns inte som det ska.

Bilden har med inlägget att göra men dammet syns inte.

Om fördomar och föreställningar

29 Aug

Det kan vara förvirrande det här med fördomar och föreställningar, när det är läge att lita på dem och när det inte är det. Jag har fördomar om olika saker. Antagligen fler än jag själv vet om. Jag vill inte kalla mig fördomsfull men skulle heller aldrig hävda att jag är fördomsfri. I min värld har fokuset ganska självklart lagts på att bli medveten om fördomar och jobba bort dem snarare än att agera utifrån dem.

Det svaga ljudet av varningsklockor som hördes i mitt huvud i början av juli när jag hyrde ut min lägenhet i andra hand ville jag därför inte lyssna på. Jag hade lagt ut min lägenhet på Blocket och en ung tjej ville gärna hyra. Vi skrev kontrakt. Hon sa att hon skulle semestra och läsa böcker på Fredhällsklipporna. Försynt och snäll var hon. Hon kom i joggingkläder och tittade på lägenhet, hon kom i joggingkläder och skrev kontrakt. Jag tog ingen deposition, var inte så noggrann, ville vara hyresvärden som inte tar överpris. Ville vara den där hyresvärden jag själv önskade mig när jag var tjugo, som inte kräver en orimlig deposition, som gör det möjligt att få bo till ett pris man har råd med, som inte misstänker. Den som inte misstänker en ung tjej från Warsawa för att vara prostituerad.

Men visst var hon prostituerad. Det var hon. Det är så sorgligt och det var ingen lätt nyhet att ta in i lördags när den kom till min kännedom. Med hjärtklappning for darriga fingrar över tangenterna då jag googlade hennes ena nummer. Ja, hon hade två nummer och ja det var en varningsklocka. Men ni vet, arbetsmobil tänkte jag. Hon sa att hon skulle läsa böcker och semestra. Sen skulle hon jobba lite också. Det lät så där avslappnat och skönt. Jag frågade inte med vad hon jobbade. Det hade jag gjort om jag hade varit lite mer social och pratglad de där dagarna i juli eller lite mer misstänksam. Hade jag googlat hennes nummer hade jag fått se bilder på den här tjejen där hon är så tillfixad och piffig att jag inte ens känner igen henne. Då hade jag också fått se en prislista. 2000 kr för en timme, 1500 kr för en halvtimme och 1000 kr för en avsugning. ”Jag är rolig och orädd. Ring mig redan ikväll”, skriver hon.

Den här annonsen finns på internet och den har dragit till sig polisens prostitutionsgrupp i Stockholm. De har sett en annons, de har lagt in ett span och en timme senare har de tagit fast en sexköpare. En torsk. I min lägenhet. Där har de träffat tre tjejer från Polen som säljer sex. Högst antagligen är de kopplade till en större organiserad människohandel eftersom det enligt Simon Häggström på polisens prostitutionsgrupp är mycket ovanligt att tjejer från utlandet agerar helt på egen hand. Kanske går 50% till en hallick som styr allt. Kanske från Polen. Men ingen hallick hade synt till.

De här tjejerna hade varit snygga, jättesnygga. Inga joggingbyxor då inte. De är unga och de hade dragit till sig många kunder och tjänat pengar på sex. I min lägenhet. I det stora hela, i denna enorma människohandel som pågår,  är det en liten grej att de skett just mellan de enda fyra väggarna som är mina och ingen annans. Simon Hägglund sa att de jobb prostitutionsgruppen gjorde i min lägenhet tyvärr bara är rutinmässigt arbete. Men i mitt lilla liv känns det inte bra. Inte alls bra. Prostitution sker någonstans där långt borta, inte i MIN lägenhet. Det är ingenting som jag bidrar till. Men nu har det hänt och jag kan inte sluta tänka på var den där tjejen är nu. Hur hon har det, hur hon hamnat i detta. Jag har tänkt att en känsla av att vara sviken av henne ska infinna sig men den kommer inte. Jag känner bara oro för henne. Enligt Simon Häggström, som för övrigt var guld att få prata med, mår majoriteten av de här tjejerna dåligt, de är trasiga. ”Vi ser bara elände”, sa han. Majoriteten av sexköparna är män med familj. Helt vanliga män har köpt sex i min lägenhet. Hemma hos mig, i min lägenhet.

Det är svårsmält. Det är ett uppvaknande. Det är lärorikt, på det dåliga sättet.

Allt tycks hänga samman

29 Aug

Är det ankdammen eller är det sammanträffande? Både och? Sedan jag kom till Helsingfors är det som att än det ena än det andra jag gjort med Ines hänger ihop med något annat, som i sin tur hänger ihop med det tredje och det fjärde. Sammanträffandet med författaren igår, vars bok visade sig vara en inbunden imponerande tegelsten, var intressant i sig. Idag mejlar jag min hyresvärd och undrar om den där boken kanske finns här på hyllorna. Jag bor inneboende i ett bibliotek skulle man kunna säga och jag har varit avundsjuk på bokmängden från sekund ett. Boken fanns här. ”Jo, den ska stå på hyllan till höger i alkoven, på ungefär 2 meters höjd, 1,5 m från höger”, var svaret på min fråga. Jag öppnar boken, börjar läsa förordet och hittar hyresvärdens namn bland folk som författaren vill tacka.

 
Här har vi den! Urbana odysséer – Helsingfors, staden och 1910-talets finlandssvenska prosa av Arne T. Pedersen.

Han drog efter andan när jag visade honom mitt senaste fynd

28 Aug

På Svenska Litteratursällskapets arkiv idag hade jag en diskussion med min kontaktperson där angående upphovsrätt. Vi bollade lite hit och dit kring det där och hon skulle ta reda på hur det var med det materialet som jag jobbat med på sistone. Efter vårt samtal presenterade sig mannen som satt mittemot mig i bordet. ”Jag hörde att du nämnde Dagmar Ruin”, sa han nyfiket. Det visade sig att han skrivit om henne i en bok han gett ut och han hade precis som jag trott att henne är det väl ingen som funderar på idag.

Självklart drog jag fram mitt senaste Dagmar Ruin-fynd från väskan. Del ett av Till Gröna bataljonen. Mannen drog efter andan. Han drog efter andan när han fick se min bok! Förstå min känsla då. Nej, ni kanske inte förstår. Men tänk er att ni hade visat det mest eftertraktade av hockeykorten på skolgården på nittiotalet. Den känslan!

Frosseri II

27 Aug

Helsingfors! Igår satt jag en stund nere vid vattnet i Brunnsparken och greps åter igen av hur fint det är där. Rakt ut i havet ser man och en horisont som skymtar här och där mellan öarna. När jag för sju år sedan för första gången fick se den här platsen började jag förstå varför Helsingfors är omtyckt av så många. Det finns mycket mer än rendezvous under Stockaklockan, shopping på Mannerheimvägen och mjukglass på Esplanaden.

I stället för att sitta hemma och bita på naglarna ska jag bege mig till Nationalbibban. Där har brev väntat på mig alltför länge nu. Halsen är kurerad. Nu är det bara att möta Ines och jobba vidare.

Vart tog de där männen vägen?

26 Aug

En smärre motgång mötte mig faktiskt bakom hörnet. Motgången stavas halsfluss med tillhörande feber och nedsatt allmäntillstånd. Medan jag kurerat mig från detta har jag sysselsatt mig med att läsa random artiklar, lyssnat på Sommarprat och tittat på diverse program. På så sätt har allt varit precis som vanligt i mitt liv även den här veckan.

Men en oro har växt sig lite starkare. Med tanke på det engagemang och den envishet som visades för fyrtio år sedan angående jämställdhet, är det inte märkligt att vi inte kommit längre? Tittade i förrgår på ett program där en kort snutt visade några finlandssvenska män som sitter kring ett bord någon gång på 70-talet och diskuterar patriarkatet. De konstaterar att det krävs av dem, männen, att de delar med sig av den makt de besitter.

Var är de där männen nu? Vad gjorde de sedan? Varför höll inte den där diskussionen i sig? Varför hörde jag aldrig om den under min skolgång i Ekenäs?

Diskussionen om patriarkat och jämställdhet är förstås knepig. Den är lätt att lyfta men icke oproblematisk att leda. I mitt arbete som lärare är det dock min skyldighet att lyfta den, leda den och ta ansvar för den. Det är alltid några killar som blir provocerade av den och det är inte konstigt. Den där makten som det snackas om, var fasen är den undrar de. De har inte märkt den. De har inte sett den. Alltså kan de inte har utnyttjat den och ska absolut inte beskyllas för något övertag. Men det finns alltid några killar som hävdar att de sett den där makten. De kan till exempel konstatera att deras fritidsintressen har högre status än de som förknippas med tjejer och fritid. Men de konstaterar också att det finns förväntningar på män som inte är lätta att leva upp till. Ständigt stark och stabil. Det är hårda krav. De inser också att de inte beskylls för överordningen utan det handlar om allas vårt ansvar bidra till ett samhälle där alla inkluderas.
I våras läste jag Med uppenbar känsla för stil av Stephan Mendel-Enk med min trea. Det är ett reportage om manlighetsideal och det är ingen rolig historia. Den väcker minsann känslor och diskussion och det är ingen lek för en lärare att läsa den med elever. Men vi landade på fötter även denna gång. Vid första samtalet kring boken sa en kille :”Den som blir provocerad av det här vet nog innerst inne att det ligger en hel del i det som står i boken”. Intressant!
Den som vet var det där köksbordet finns med män som diskuterar patriarkatet kan väl vara snälla hojta till?

 

Till sist. Marie Göranzons sommarprat är helt fantastique. Jag har lyssnat på det två gånger.

Krig och brev

16 Aug

image

image

image
Större delen av denna arbetsdag har ägnats åt brevläsning på Nationalbiblioteket. Mycket givande! Det är en oerhörd ordning och reda på arkiven, vilket underlättar jobbet. Det är spännande att titta i lådorna och det är lätt hänt att man glömmer vad man är ute efter. För det finns så mycket och det mesta är spännande. Det får ändå lov att erkännas att tröttheten kommer över en ibland. Det är mycket text, många brev och ett stort pussel som ska läggas.

En brevskrivare som fick mig att skratta i dag var bland annat mannen som skrivit utdraget nedan. Daterat 13 februari 1919 i Reval.

För vilket ändamål och varför jag med egenhandsrätt tog konjack från D- v. [Aufthans?] skåp är en sak, som icke angår någon. Ni påstår att Edra vinflaskor förkommit- Ur det öppnade skåpet har alltså någon tagit dem. Jag vet icke huru många vinflaskor Er frånstulits. – Um die Sache Kurz zu Machen, sänder jag Eder här mot sex i kompensation.

Ni får också blommor. Dessutom får Ni när det behövs mitt hjärta och min hand till låns. Men dessa ting får icke missbrukas, emedan jag icke vill det.

Er tillgivna

En annan man, vars brev jag läst noggrant idag, romantiserar kriget mycket. Han skriver bland annat att han har ”idel ädla minnen” från våren 1918 men när han varit ute i första världskriget och skriver från Berlin den 26 mars 1919 är han uppenbarligen sliten. Han ser fram emot att få vila upp sig i Stockholm tre månader. Men ändå frågar han sig vem annan som kan känna ”denna tillfredsställelse under fredens dagar som en soldat har sedan han gjort sin pligt […] Och öfvervunnit tusentals faror?”.

Och nu undrar kanske någon var kvinnorna är. Lite så där som någon kan tänkas undra var Gud är i Höga Visan. Jo, det är så här, att mottagaren av dessa brev är en kvinna.

Framgångar

15 Aug

Ska lägga mig ner och vila lite för det har hänt så mycket bra grejer med Ines det senaste dygnet att jag nu nästan är lite trött. Till exempel kan jag varmt rekommendera att besöka arkiven i Kronohagen i Helsingfors. Av tre besökta arkiv har personalen på samtliga arkiv varit engagerade, hjälpsamma och trevliga. Det känns som att komma hem. Dessutom hittar man alltid skatter. Det finns massor med intressant sparat. Allt från brev och anteckningar till betyg och intyg till fysiska saker som flaggor och armbindlar. Sådant här får mig att le brett och skratta högt.

Männen dominerar dock även i arkiven men det finns en hel del kvinnor också. Sen kan jag också passa på att varna för det är lätt att tappa bort sig på Nationalbiblioteket och att det är dålig luft i många rum. Därav en svag huvudvärk för tillfället.

 
Nu när jag känner vind i seglen kommer den där känslan av att det står ett bakslag och väntar bakom nästa knut. Men när jag sa det till Peppe idag när vi åt lunch undrade hon om inte det är lite typiskt finskt att tänka negativt när det går bra. Det ligger nog något i det. Det kanske inte alls kommer något bakslag. Det här kanske är en enda lång framgångssaga. Vad som räknas till framgångar är förresten knappast något objektivt.

decibelfi

Decibel.fi:s ungdomsinformatörers blogg - Decibel.fi:n nuorisotiedottajien blogi

Ekonomistas

Nationalekonomer om samhället, politiken och vetenskapen

AmraHamra

Twitter: @OndTon Mail: amra.hasanov@yahoo.com

Hit och dit och tillbaka igen

- om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.

jeppispride2014.wordpress.com/

Tro, hopp och kärlek. Usko, toivo ja rakkaus.

imperhia

Vi kommer tänka högt om jämställdhet, genus, mångfald och andra viktiga ämnen

Bokhora

Sveriges största litteraturblogg med fokus på böcker, läsning och författare.

Astra

Feministisk tidskrift

%d bloggare gillar detta: