Arkiv | februari, 2014

6. Det svåraste med att vara feminist tycker jag är…

28 Feb

Det svåraste… Det är mest bara väldigt bra och fint att vara feminist. Jag slipper ha en diffus känsla av att något inte stämmer och kan i stället identifiera maktobalans, patriarkat och härskartekniker. Den svåra biten kan vara att finna sig i stunden och handla feministiskt då det verkligen skulle behövas.

För tio år sen kunde jag tycka att det var svårt för att jag hade ett krav på mig själv att kunna argumentera, redogöra för fakta och ge svar på tal i tid och otid. Numera har jag inte den typen av onödiga förväntningar på mig. Jag diskuterar när det passar mig, struntar i det när jag inte har lust.

Och visst, jag kan ha svårt att acceptera att jag själv inte alltid automatiskt tänker och handlar feministiskt men försöker vända på det. Just det är det närmaste och mest personliga beviset jag har på att patriarkatet behöver krossas.

Haka på 10 x feminism du också! Eller, om du inte bloggar, skriv i kommentarsfältet på min blogg. Jag vill gärna ta del av dina kunskaper, åsikter,funderingar.

5. De vanligaste motargumenten jag stöter på som feminist är…

27 Feb

Att feminism är ett dåligt ord för att det signalerar matriarkat och mansförtryck.

Att feminism är för snävt. Det räcker att vara humanist och värna om de mänskliga rättigheterna i allmänhet.

Att jag som feminist inte ska… olika saker som visar att jag inte lever och handlar feministiskt. Jag ska inte råka utgå ifrån att läkaren som omnämns är en man eller att hockeymatchen det snackas om är herrhockey, när det är damhockey. Sånt.

Att det är jämställt i Norden.

Dessa fyra motargument får bli hängandes i luften nu. Försöker skriva in röda kvinns i mitt bokmanus. Upptagen med andra ord.

Bullshit om vår jämställdhet

26 Feb

Markus West har skrivit en viktig text i HBL idag. Han och hans flickvän blev utan den berömda finländska moderskapslådan när de födde barn i Helsingfors i januari, i år. Detta eftersom mamman, som är finsk medborgare, bott i Sverige nyligen. Pappan kan ju inte som namnet säger få MODERSKAPSlådan.

Var och varannan dag sägs det att ”vi har kommit långt”, ”männen tar mer ansvar som pappor nu”, ”mycket har hänt”. Nu är vi jämställda. Detta får förresten elever i skolan lära sig i en aktuell historiebok som används på högstadieskolor i Finland. Förr var det ojämställt, idag är allt frid och fröjd.

Men detta är bullshit och själv skiter jag i om vi kommit längre eftersom vi inte kommit tillräckligt långt.

Jag orkar inte bli mamma om det innebär att jag ska vara Muminmamman som förväntas ta hand om allt hemma, medan pappan kan vara den filosoferande Muminpappan som lallar runt och har koll på absolut ingenting vad gäller barn, mat och hem.

När jag läste och analyserade Berättelsen om det osynliga barnet med en årskurs sju i Helsingfors i höstas och bad eleverna beskriva karaktärerna var eleverna överens om att Muminmamman är som mammor ska vara och Muminpappan är som pappor ska vara. De var väldigt överens om detta. ”Int’ ska nu pappor dammsuga och stääääda int'”

På individplan kan jag själv se till att inte hamna i kvinnofällan. Till viss del. Men problemet är att den där FALSKHETEN i vår kultur och vårt samhälle dvs att vi säger att vi är i mål med jämställdheten, den kommer att påverka mig som mamma och min kille som pappa. Det kommer förväntas mer av mig som mamma. Det kommer förväntas mindre av min kille. Det kommer att exkludera honom i föräldraskapet, medan jag själv inkluderas så till den grad att jag kvävs.

Det är helt sjukt att en pappa som ringer och vill ha den berömda lådan, inte får ut den på grund av att vi har LAGSTADGAT att lådan heter MODERSKAPSlådan.

Hej världens mest jämställda land! Vilken bullshit.

4. Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den…

24 Feb

Jag minns inte när jag hörde om feminism första gången men jag tror att det var i gymnasiet. Det jag däremot vet är att feminism var något negativt, att det var killarna som pratade om det och liksom gjorde klart att det var något dåligt.

Feminism var något diffust och dåligt. Det kom inte upp i sammanhang som var seriösa, såsom att lärare i skolan skulle ha förklarat vad det går ut på. Detta är jag förstås oerhört besviken på. Det att maktanalysen saknades är jag besviken på, att lärare inte fångade upp elevernas verklighet och utgick ifrån den. För då hade vi diskuterat feminism! Om någon lärare hade haft ens lite inblick och intresse i hur jargongen gick, då hade inte diskussioner kring sexism, homofobi, rasism och mobbning lyst med sin frånvaro. Våra lektioner hade sett annorlunda ut, om lärarna hade haft kunskap och intresse i vad vi elever levde i för vardag. Men i stället stirrade lärarna sig blinda på en tradition och vi hade en klyfta mellan oss.

Underbetyget jag ger min egen gymnasieutbildning sänks ytterligare på grund av att perspektiven på den  faktakunskap och de slutsatser vi förväntades lära oss aldrig tydliggjordes. Perspektiven förblev dunkla. Att de var manliga, vita, västerländska perspektiv synliggjordes aldrig.

En gång sa en lärare: ”om ni inte håller med om de här teorierna kan ni förstås komma med andra funderingar och tankar”. Den gången MINNS jag eftersom jag hajade till. Rejält. För det var nytt.

Det här är alltså bakgrunden till att jag sista året på gymnasiet inte hade den blekaste aning om vad genusvetenskap var men jag tyckte att beskrivningen ”undersöka maktfördelningen mellan män och kvinnor” lät oerhört intressant. Det kändes som att jag var något på spåren utan att egentligen förstå vad det var för spår jag skulle behöva komma in på.

Det var väldigt motvilligt som jag blev feminist. Jag hade ingen lust alls faktiskt. Det kändes jobbigt att inte längre tycka att grabbiga skämt var roliga, att jag började höra helt andra saker än jag gjort förut. För nu kunde jag ju inte längre bara skratta med och bekräfta alla ”häftiga” killar. Jag kunde inte längre vara dem till lags.

Självklart fick jag höra att genus är trams, av killar. Det ville jag förstås ge svar på tal på. Men i ett eller två år levde jag i ett limboläge, då jag inte längre kunde ställa upp på sexism och grabbighet men inte heller kände mig trygg med feminismen. Jag hade inte orden och kunskapen.

I efterhand kan jag tycka att jag krävde för mycket av mig själv. Varför skulle jag behöva ha orden och kunskapen? Men jag var väl van vid att kunna argumentera för mina ståndpunkter och handlingar och under en period kunde jag inte det.

3. Jag började kalla mig feminist när jag var…

21 Feb

Våren 2004 klargjorde jag för min dåvarande pojkvän att jag är feminist och att jag ser på kön som sociala konstruktioner. Det kan ha varit första gången som jag sa det högt till någon. Min pojkvän skrattade och fattade ingenting.

Hösten 2003 började jag plugga på Södertörns högskola. Jag kom raka vägen från Ekenäs gymnasium in i Genusvetenskap A. Det var en omställning som jag faktiskt inte klarade av särskilt bra. På Ekenäs gymnasium hade jag fått veta många gånger om vilken otroligt innehållsrik och värdefull utbildning jag fick där. Jag kan fortfarande höra rektorns nasala röst när hon säger mig detta. Det låg mycket prestige i luften.

Trots allt det fina och innehållsrika satt jag som ett frågetecken i seminariesalen på Södertörns högskola. Folk var arga där tyckte jag och jag undrade ”vad är det som har hänt?! varför är människor upprörda?! vad är det som jag har missat!? det är nåt med nåt patriarkat…”. Utöver det undrade jag även hur det kom sig att inte forskare/läraren/experten/professorn skulle föreläsa och leverera. Varför ska studenterna prata om litteraturen vi läst, om det finns en expert i rummet??!! Vadå ANALYSERA och DISKUTERA. Den som sitter på kunskapen kan väl bara säga den, så skriver jag och lär mig vad experten sagt, bara. Helt enkelt.

För som gymnasieelev hade jag så gott som enbart lyssnat på läraren/experten och antecknat. Var sjätte vecka var det prov och då skulle jag redovisa vad läraren hade sagt de senaste veckorna. Sen fick jag ett betyg. Sen fick jag börja nya kurser och processen började om igen.

Det var cykler av korvstoppning. Inte tänka själv, inte tänka kritiskt, inte diskutera och analysera, inte prata.

Två gånger stod jag framför klassen i gymnasiet och höll föredrag. Båda gångerna livrädd, stammande och säkert komplett illröd i ansiktet.

Bland feministerna på Genus A fick jag inte mycket sagt. Men jag lyssnade och läste litteraturen så gott jag kunde. På hösten frågade en kurskamrat om jag skulle definiera mig som feminist. Vi gick på Kungsgatan i Stockholm och jag minns att jag svarade lite svävande. Att jo, kanske, fast ändå inte.

Men några månader senare var jag säker på min sak. Jag började kalla mig feminist när jag var 20 år.

2. Det här är feminism inte för mig…

20 Feb

Feminism för mig är inte att kämpa för ett könlöst samhälle. Det handlar däremot om att se kön som något som finns på en skala i stället för ett kategoriskt MAN eller KVINNA. En skala där kön är något flytande och föränderligt. Normer för kön ser olika ut beroende på tid och rum, det har alltså förändrats genom historien och ser olika ut idag från plats till plats. Våra samhällsnormer för kön är idéer och föreställningar och bör således inte ta på stort allvar. Alls.

Därav anser jag alltså inte att pronomet hen ska ersätta han och hon. Det ska komplettera. För att inkludera. För att det kan hjälpa oss att släppa på trista könsnormer lite.

Feminism för mig är inte att hata män och att vilja förtrycka män. Det handlar om att allas lika värde oavsett vem vi är. Därför vinner män på feminismen eftersom det ger även dem friheter och möjligheter. Lika lite som kvinnor ska stängas in i stela ramar för kön ska män tvingas leva upp till trista föreställningar om kön.

Feminism för mig är inte att göra problem det är att erkänna problem och vilja göra något åt dem.

Feminism för mig är inte åsikter i första hand. Det är kunskap och analys som genererar åsikter.

Gina Dirawi tolkar

20 Feb

Bäst igår var Gina Dirawis Blurred Line-tolkning på Grammisgalan. Kolla här.

Som ett svar på originalet.

1. Det här är feminism för mig…

20 Feb

Hakar på Onekligens 10 x feminism.

Feminism för mig är maktanalys. En maktanalys som först och främst innebär slutsatsen att kvinnor som grupp generellt underordnas män som grupp. Det finns många empiriska bevis för att det finns en könsmaktordning. T.ex att det är män som äger över 90% av all världens pengar. Ett annat talande exempel är att mansdominansen bland världens mäktigaste ledare och att manskostymerna fyller borden vid fredsförhandlingar.

I världens mest jämställda länder, som Sverige och Finland, syns männens generella överordning bland annat genom att de gör mindre obetalt arbete, tar mindre ansvar för hem och barn än kvinnor, har högre löner och förknippas mer med makt och får således maktpositioner i större utsträckning. Det traditionellt manliga skattas högre i samhället än vad det traditionellt kvinnliga. Därför ”glöms” kvinnor bort när det skrivs historia och det RÅKAR sig aldrig så att det är fler kvinnor än män på en lista över experter och betydelsefulla personer.

Ytterligare ett exempel är okunskapen om kvinnokroppen, att det finns en nonchalans inför kvinnors smärta.  Vidare bemöts  kvinnor och män olika i vården på grund av sitt kön.

Feminism för mig innebär att erkänna det faktum att män står i en överordnad position, att det får miljontals konsekvenser och att vilja göra något åt det.

Feminism för mig är att inte enbart se till kön. Min feminism är intersektionell dvs att jag tar med andra faktorer än kön i min maktanalys. Som bland annat socioekonomiska faktorer och religion, etnicitet, hudfärg och sexualitet.

Feminism för mig handlar om att inkludera människor, att jobbar för att slippa trista normer som exkluderar människor och skapar förtryck.

Feminism för mig är något som alla vinner på. Såväl män som kvinnor. De enda förlorarna är de som förtrycker och har fått makt på bekostnad av andra.

Inifrånperspektiv på HBTIQ

19 Feb

Läsning som jag ser fram emot är Klartext (med all respekt). Det är en antologi om att leva utanför samhällets könsnormer, ett inifrånperspektiv. Känns som att den går hand i hand med Adam som i Videodagböckerna berättar om sitt könsbyte.

För övrigt hoppas jag av hela mitt hjärta att politiker nu tar sitt förnuft till fånga röstar igenom en jämlik äktenskapslag.

Tröttsamma offentliga pojkvänshyllningar

11 Feb

På min facebook kan jag ibland känna att det är ett himla tjat om fantastiska äkta män och pojkvänner. De handlar och lagar mat, bakar bröd, städar, passar upp sin förkylda kvinna eller låter henne vila sig medan han dammsuger, tar hand om barnen och lyssnar på utläggningar om kläder och smink. Och därav är de värda en offentlig hyllning på exempelvis Facebook.

Skitbra med handlingskraftiga och kärleksfulla män. Men. Jag kan inte riktigt bestämma mig. Vill jag ha de här hyllningarna över huvud taget eller vill jag främst att även kvinnor ska få offentlig cred för att de lagar mat, tar hand om barnen så jävla bra, bakar bröd och passar upp sin partner?

Hur som helst har jag än så länge BLOTT OCH ENBART fått ta del av offentliga pojkvänshyllningar. Tydligen är vi fortfarande chockade och extra glada över män som visar sig kunna hantera familjeliv eller bara en kärleksrelation.

decibelfi

Decibel.fi:s ungdomsinformatörers blogg - Decibel.fi:n nuorisotiedottajien blogi

Ekonomistas

Nationalekonomer om samhället, politiken och vetenskapen

AmraHamra

Twitter: @OndTon Mail: amra.hasanov@yahoo.com

Hit och dit och tillbaka igen

- om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.

jeppispride2014.wordpress.com/

Tro, hopp och kärlek. Usko, toivo ja rakkaus.

imperhia

Vi kommer tänka högt om jämställdhet, genus, mångfald och andra viktiga ämnen

Bokhora

Sveriges största litteraturblogg med fokus på böcker, läsning och författare.

Astra

Feministisk tidskrift

%d bloggare gillar detta: