Tag Archives: klassamhället

Funderingar kring fattigdom

5 Nov

Har läst halva Mathias Rosenlunds Kopparbergsvägen 20 ikväll och vet varken ut eller in med det jag skrev om konsumtionsmanin i förra inlägget. Sitter här och undrar hur jag menade när jag skrev om kopplingen mellan fattigdom och konsumtionssamhället. Det tål att tänkas på. Jag hoppas hitta min egen goda poäng där snart någonstans. Så småningom.

Han skriver bra, fint och viktigt och ärligt. Jag får så mycket att fundera och tänka på.

Hur hänger liksom det här med konsumtionshets och fattigdom ihop egentligen? Alltså det att några konsumtionshetsar och känner att det är viktigt att ha råd med nya prylar, kläder, restaurangmat, ljus och fräsch lägenhet i innerstan osv. Sen finns det de som har levt i den bubblan och vill ta sig ut. Sen finns det många som inte har någon fest i överflöd att lämna och backa ut ur.

Mathias Rosenlund skriver om sin ärvda fattigdom och att han inte vill att hans barn i sin tur ska behöva ärva hans fattigdom. Han gör det tydligt att fattigdom inte behöver handla om att du är arbetslös. Det kan likaväl handla om att du jobbar heltid för en liten lön och inte får det att gå runt. Ärvd fattigdom lever jag inte i men däremot undrar jag hur det hade gått för mig om jag blev förälder vid tjugo och hade en parter som led av sjukdom och inte kunde jobba. Som Mathias Rosenlund.

Jag sitter här och undrar vad som är de bästa medvetna valen i vårt klassamhälle och var en själv är i detta komplexa system. Men två saker vore bra. Ett. Jämlika löner, att inte vissa behöver slita för en liten lön medan andra plockat ut stora pengar och bonusar som sväller på banker. Två. Schystare attityder bland folk med ekonomisk och materiell trygghet. Mer förståelse och mindre segregation mellan människor.

Ska läsa vidare. Det är säkert det bästa i denna stund av undran och funderingar.

 

 

Jag försöker backa bakåt, ut ur den här situationen. Men det är fan svårt.

5 Nov

IMG_20131026_201334

Sista programmet jag såg på bokmässan i Helsingfors var Mathias Rosenlund, Susanna Alakoski och Eija Hetekivi Olsson som pratade om fattigdom och förortsliv. I det samtalet blev det tydligt att diskussionen om fattigdom saknas i Finland, att det är ytterligare ett viktigt ämne som undviks här. Därför hoppas jag   att Mathias Rosenlunds bok inte bara nu vid släppet diskuteras utan att den faktiskt blir läst och ger ringar på vattnet. Vi behöver verkligen prata om fattigdomen i Finland och se vilka strukturer vi lever i.

I panelsamtalet var alla överens om att fattigdom är otroligt komplext. Det är inte så enkelt att fattigdom är svält, hemlöshet och trasiga kläder. Särskilt inte idag då allt kan köpas på avbetalning eller kredit. Även den fattiga kan åka på solsemester och ha de senaste prylarna. Fattigdomen är inte enkel och ser inte alltid ut som vi föreställer oss.

Rosenlund sa att han med sin bok vill visa att fattigdom är mer komplicerat än vad många tror och han vill vill lyfta de själsliga aspekterna av fattigdom. Alakoski sa att hon länge försökt komplicera begreppet fattigdom och räknade upp vilka känslor och upplevelser det ger upphov till. Stress, oro och sjukdom exempelvis. Hetekivi Olsson sa att fattigdomen är ett strukturellt problem och måste lösas strukturellt.

Och just det här med struktur. Varför tycks det vara himla svårt att göra en strukturell analys? Att se mönster och inte bara enskilda individer. Ibland hamnar jag i viktiga diskussioner som strandar just på det här och jag vet inte hur jag på ett enkelt sätt ska få min samtalspartner att kunna se systemet.  När den jag pratar med blint tittar på individnivån och inte lyckas komma ur mikroperspektivet blir jag ganska matt.

Det finns förstås en massa problem och lösningar som den ENSKILDA människan har ansvar för. En människa kan säkert alltid göra något för att underlätta sitt liv och komma ur en svår situation. Men en fattig människa ska aldrig behöva bära ansvaret helt själv. För vi är påverkade av varandra, vi påverkar andra i våra enskilda val. Vi individer bildar något större tillsammans. Ett mönster. Titta bara på våra val. Hur många UNIKA val kan du komma på att din närmaste och vänner har gjort? Ett val som endast de har gjort och inte någon annan du känner och vet? Om jag tänker länge kanske jag kommer på en sådan vän men just nu gör jag det inte. Tvärtom gör vi lika lika lika.

Individperspektivet håller inte. Blicken behöver lyftas. Annars missar vi helheten och de system vi lever i.

Det finns två aspekter i vårt samhällssystem som verkligen är förödande för oss när det kommer till exempelvis fattigdom. Det ena är just individfokuset. Enskilda Individer ska själva ta ansvar för sin situation! Det hävdar många. Ett skolexempel är Saul Schuback och hans unga samlingspartister. Problemet är individen och så också lösningen. Det är den enskilda individen som SJÄLV ska lösa SINA problem. Det SYSTEM, det mönster, den struktur, som leder till att vissa blir rika och andra fattiga FÖRNEKAS. Det förnekas.

Den andra problematiska aspekten är konsumtionshetsen. Idén om att en god levnadsstandard handlar om att ha mycket av det mesta. Som att en skulle må bäst bland prylar och restaurangbesök. Som att det handlar om det materiella och inte det själsliga. Som att en god levnadsstandard INTE handlar mer tid för att göra det en verkligen mår bra av och tror på. Levnadsstandard verkar grunda sig i hur väl en kan hänga med i konsumtionsfesten. Vi tappar perspektiv i det här konsumtionskaoset.

Jag försöker själv backa bakåt, ut ur den här konsumtionsmanin. Så där som en vill backa ut från en fest en insett att en inte trivs i, vill jag backa ut ur ekorrhjulet av jobbstress och konsumtionsblindhet.

Men det är fan svårt! Det är svårt att motstå den sjuka konsumtionen. Den ligger och lurar på en ÖVERALLT. Vi är helt insnärjda i den. Och då behöver vi jobba häcken av oss och svara jakande på allt chefen ber dig om. Annars har du ju inte råd.

Tack vare av att jag hoppat av det rusande ekorrhjulet och avsagt mig min månadslön pga möjlighet till tjänstledighet från mitt lärarjobb, går det lite lättare. Det gör att jag inte kan vara en del av  konsumtionsfesten och låta pengarna rulla. Och utan min månadslön tänker jag på pengar varje dag och ibland oroar jag mig så att bröstet blir tungt. Senast i morse fick jag hantera ett tryck i bröstet och ett suuuug av oro.

”Det här går bra, det löser sig. Det här går bra, det löser sig.  Jag får nog säkert nåt stipendium snart, jag har folk med cash omkring mig, det värsta som kan hända är att jag måste låna, men det lossnar nog snart med nästa inkomst.”

Efter en massa febrila och positiva tankar gick känslan om. Tanken på att låna pengar gav dock kraft  åt ännu ett orossug och jag åkte ett till varv i den inre bergodal-banan. Men jag fick ordning på katastroftankarna till slut. Nu känns det okej igen. För jag har folk med pengar i min närmaste krets och för att jag vet att min situation nu är tidsbunden och självvald.

Det handlar inte om fattigdom i mitt fall.

Min klassbakgrund och klasstillhörighet gör det lättare att våga satsa på ett bokprojekt. Jag  vågar snubbla ut ur ekorrhjulet eftersom jag högst antagligen inte får mer än några skrubbsår på knäna. Blir jag sjuk är det inte på grund av fattigdom.

I några år har det varit poppis att backa ut ur konsumtionssällskapet precis som jag försöker göra. Folk flaggar i tidningar, böcker och bloggar om att de numera lever billigt och ekologiskt, att de inte längre köper en ny klänning varje fredag till helgens partaj. Och sånt.

Allt det där är bra. Men det är lite störigt också. Även om jag vet att det handlar om ett större engagemang, för miljön o.dyl, kan det framstå som en kamp mot att göra av med sina pengar, pengar en HAR. Att inte låta pengarna rassla ut från plånboken hur som helst.

Ikontrast till fattigdom känns det stundvis drygt när folk som har pengar kämpar med att låta bli att göra av med dem. Att det, att sluta slösa, liksom är deras största problem här i livet.

Engagemanget mot konsumtionshets och miljöförstöring är förstås nödvändig. Den tangerar en diskussion om och mot fattigdom men lyfts sällan fram på det viset. Den är mer medelklassduktig än klassmedveten. Men nu måste vi faktiskt snacka fattigdom också och fundera på vad vi kan göra åt den och då gäller det att fatta att vi lever i strukturer och inte bara sida vid sida med enskilda individer.

Susanna Alakoski uppmanade oss alla på bokmässan att rösta medvetet och ställa krav på politiker. Jag håller med henne. Vi måste titta upp från vår egen plånbok och våra egna små sammanhang och liv när vi lägger vår röst!

Den som har pengar och inte är fattig, måste fatta att den ändå har ett ansvar, en möjlighet, en skyldighet att inte nonchalera hur andra lever och har det. Vi måste förstå att vi inte bara är enskilda individer utan att vi hänger ihop med varandra, att individer tillsammans skapar mönster och bildar strukturer.

Det du och jag gör påverkar andra. Alltid. Det är bättre att påverka medvetet än omedvetet.

Om jag var samlingspartist hade jag önskat att någon annan representerat mitt parti #yleobs

1 Nov

Obs debatt igår på Svenska YLE. My gosh. Ämnet var ungdomar som hamnat i marginalen. Debattörerna var Saul Schuback (Saml), Veronika Honkasalo (V) och Benjamin Sidorov som videobloggat på svenska.yle.nu om sitt missbruk och sin situation.

Saul Schuback och Samlingspartiets Unga, var är det som händer? Skulle jag vara Katainen och Stubb m.fl hade jag varit orolig för partiets framtid. Schubacks argumentation är inte en seriös politikers, den är ogenomtänkt och platt. Korkad och osympatisk. Ämnet är marginaliserade ungdomar men han talar om lata ungdomar som lever på bidrag och spelar tevespel. Han kan tydligen sträcka sig till att säga ”okej, om du har dåliga föräldrar”. DÅLIGA föräldrar. När han borde snacka KLASSANALYS då snackar han i dessa nedvärderande ordalag.

Schuback säger också i debatten att samhället inte kan göra något åt problemen med utslagna ungdomar. En politiskt aktiv människa som inte tror att samhället kan göra något åt detta. Hur hänger det ihop? Jag fattar ingenting!

Fanns det inte någon annan än Saul Schuback, som kunde väga upp Vänsterförbudets Honkasalo. Honkasalo är ungdomsforskare och tyckte knappast att det var givande att diskutera ungdomar i marginalen med en person som har så lite på fötterna och så lite hjärta.

Benjamin Sidorov fyllde en väldigt viktig funktion i debatten. Han lyfte fram att det är SJÄLVHAT inte LATHET som gör att ungdomar blir passiva. Han sa att varje person själv har ett ansvar att göra något med att samhället gör för lite. Han sa att det ofta handlar om barn som fötts i marginalen. Det var då Schuback började prata om ”dåliga” föräldrar och med det satt han stopp för ett vettigt och djuplodande samtal. Om jag var samlingspartist hade jag önskat att någon annan representerat mitt parti.

decibelfi

Decibel.fi:s ungdomsinformatörers blogg - Decibel.fi:n nuorisotiedottajien blogi

Ekonomistas

Nationalekonomer om samhället, politiken och vetenskapen

AmraHamra

Twitter: @OndTon Mail: amra.hasanov@yahoo.com

Hit och dit och tillbaka igen

- om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.

jeppispride2014.wordpress.com/

Tro, hopp och kärlek. Usko, toivo ja rakkaus.

imperhia

Vi kommer tänka högt om jämställdhet, genus, mångfald och andra viktiga ämnen

Bokhora

Sveriges största litteraturblogg med fokus på böcker, läsning och författare.

Astra

Feministisk tidskrift

%d bloggare gillar detta: