SIMON – sk public service

Det här med SIMON. Först var det något abstrakt som jag ibland råkade höra om när radion eller teven stod på. Det hände ännu oftare att en rubrik eller två svischade förbi när jag var inne på YLE:s sidor på nätet, eller på Facebook eller på Radio X3M:s sida. Men eftersom det inte fanns något i de där rubrikerna som intresserade mig stannade jag aldrig upp och tittade närmare på vad det var.

Men efterhand som veckorna gått nu på sistone har SIMON blivit något du ofrånkomligt tar del av om du är en public service-konsument på svenska här i Finland.

Det började med tungor mot armhålor och stortå i mun. Sen var det typ ”pussa spurgun i Åbo” som sen efteråt sa att ”jag har herpes”.

Sen har det bara fortsatt, det går inte att komma undan och slippa informationen om vad SIMON-deltagarna håller på med. När du går in på YLE:s sidor idag möts du av minst sex rubriker om rumpsmisk och om att tugga gammalt tuggummi.

Det är som en gammal trist och dålig svensexa. På public service.

Men det tycks passera utan att någon ställer frågan om vad det är för poäng med SIMON. Mer än att de vinner en resa. Men vad är ambitionen från YLE:s sida med att sända detta och att det ska regna suga på tå- och slicka armhåla-rubriker när vi går in på YLE:s nätsidor?

 

Anu Koivunen om näthatet och analysen av den

Medieforskare och professor Anu Koivunen skriver bra om näthatsdebatten i Finland och Yles misslyckade analys.

”Medan man i många andra länder såg anledning att syna högerextremistisk och främlingsfientlig aktivism i sömmarna, präglades den finländska debatten av en relativisering: Näthat drabbar alla likvärdigt, och vi är alla jämställda som offer. Vilken villfarelse.”

Jag trodde jag såg Anu Koivunen på Copacabana och Bio Rio för en tid sedan och var på väg dundra in i henne. För att jag så glad och tacksam att hon belyser och uppmärksammar oss på viktiga saker. Det var dock inte Koivunen som jag såg tyvärr.