Förra läsåret bodde jag i Helsingfors och skrev främst bok. Men jag undervisade också på Arbis (Alla borde gå kurser eller hålla kurser på Arbis. Jag trivdes som fisken). Dessutom hände det sig att jag vikarierade på högstadieskolor i Helsingfors innerstad. En gång kom min bok om inbördeskriget på tal i en nionde klass.
Jag sammanfattade en artikel för eleverna som jag råkade hitta på katedern, i brist på annat att underhålla dem med. Den handlade om inbördeskriget. En man hade intervjuat en annan man som berättade om andra män i inbördeskriget. Jag sa att boken jag skriver ska utgå från kvinnor eftersom det som skrivit hittills främst utgått från män.
En elev höll bestämt upp handen innan jag hunnit prata klart. För mig själv undrar jag om detta feministiska upplägg möjligtvis kunde uppröra den unge mannen med handen i luften.
När jag pratat klart gav jag honom ordet.
”Barnen då! Skriver du om barnen?!”, frågade han engagerat och nyfiket.
Mitt hjärta höll på att smälta och jag blev nervös.
Herregud barnen. Skriver jag om barnen, tänkte jag febrilt.
”Hmm. Vilken himla bra fråga! Hmm. Ja det beror på hur man räknar. En av mina huvudpersoner är 18 år när kriget bryter ut. Räknas hon då tycker du?”
Det tyckte han att hon gjorde. Mitt svar var godkänt.
Projekt Ines 
Nä men åh! Jag har tänkt en del på det där med att intervjua barn nu när jag jobbat med radio i ett år. Ibland känns det fräckt att komma in och klämma en mikrofon i fejset på en 7-åring, men de måste förstås få komma till tals också. Jag försöker mitt bästa att ställa så öppna frågor att man på riktigt får veta vad barnen tycker, att det inte blir så att de håller med mig för att vara snälla.
Ja det är svårt att ställa öppna och bra frågor. Det är så viktigt att faktiskt lyssna på vad barn säger och inte utgå ifrån att vuxna vet mest och bäst. Eller att ta för givet vad barn tycker om och inte tycker om. Men att som du vara tänka på vilka frågor man ställer och att överhuvudtaget ge barn platsen att ta ton är ju grunden i det hela tror jag.